Tänk om han glömt vem jag är och hur mycket han älskade mig under tiden vi satt där for ofta igenom mina tankar. På nyårs afton var jag bara tvungen att han skulle få veta hur mycket jag älskade han och ville han skulle veta att vi skulle ta oss igenom detta tillsammans och att jag skulle stå på hans sida vad som än skedde. Så när rätt vakt dök upp så frågade jag om personen kunde fråga om min pojkvän ville gifta sig med mig och en stund senare vill jag bara veta vad han svarat så jag bad få gå till automaterna och få handla fick till svar att jag fick vänta eftersom det var rätt mkt på avdelningen just nu. Efter en stund kom vakten med det största leendet på läpparna och sa bara grattis nu ska du få gå och handla. Jag tittade på honom och sa hur menar du? -Jag kan säga det att det finns en till person här med ett ännu större leeende. Jag hoppade och skrek var så enormt lycklig och glad. Där satt vi nyförlovade och firade i varsin cell med oxfile till middag och världens störtsta leenden.
Dagen jag släpptes var jag så enormt glad men när jag kliver utanför häktet på Porsön känner jag mig rädd och ängslig för dom stal inte bara 42 dagar av mitt liv utan även min självständighet. Jag var totalt ned bruten och alla dagar jag satt där hade fått mig att tänka på allt som varit 24/7. Den sista glädjen jag hade i kroppen hade sugits ut, det fanns bara massvis med problem och ledsamhet i mina tankar.
Första fria natten tillbringade jag hos min syster men var för mycket rörelse och stim vilket jag inte var van vid. Jag var så skakig i kroppen och känslorna var så enormt svåra att hantera.
När jag åkte hem till min pojkväns lägenhet så kändes allt så himla obehagligt och rädslan för att vara själv infann sig och hur skulle jag klara mig där själv? Tur som var fanns min bästa vän kvar av alla som fallit bort efter vägen. Hon fanns där och lyssnade på vad som hänt utan att döma mig.
Det var lika bra att konfrontera samhället, jag gick in på affären med det största leende på läpparna och blickarna från folket kändes hårt i bröstet och viskningarna smärtade men leendet kunde jag inte släppa för min fasad var jag tvungen upprätt hålla.
När kvällen närmades sig så kom ångesten som ett brev på posten och rädslan över vad jag skulle kunna göra när jag inte orkar mer. Som tur fanns min familj vid min sida och min systerson bodde med mig som stöd tills han jag behövde som mest kom hem.
