Obehaget man kände när man råkade möta ungdoms anstaltens intagna när man förflyttades mellan gymmet och cellen, skrikande och visslande som tok. -Låt oss se den blonda skönhet -Fett het -Olala.
Minns en tillfällig "granne" jag hade som ropade i luft trumman att han ville komma över och göra mig sällskap och vad han skulle göra med mig. Efter flertal tillsägningar så förflyttades han eftersom han gjorde mig rädd, osäker och fick mig sjukt äcklad. En människa jag inte ens har ett ansikte på och inte ens vet varför han är där berättar för mig vad han vill göra med mig i minsta detalj.
Under tiden som häktad blev jag kallad till en person utredning av kriminalvården för att dom skulle kartlägga mitt liv sen födsel och jag skulle berätta vem jag var och hur jag levt mitt liv?
Där skulle jag sitta och berätta för en vilt främmande kvinna vem jag var och hur mitt liv varit fram till den dagen jag blev frihetsberövad. Något jag inte ens pratade med om folk i min närhet.
En utredning som lämnas in till tingsrätten ifall det finns anledning till annan påföljd än fängelse.
Även den jobbiga tiden i häktet fanns det ljusglimtar i mellan åt t.ex när dom lät mig sköta disken efter lunchen. Fanns inge bättre än när någon av häktes personalen kom in och sa att det är bra med herrn och jag skulle inte oroa mig. Efter en sväng i rastgården så fick jag höra när vi gick tillbaka till arresten att det hade pratats om mig men inte av personalen.
Några dagar innan jul fick jag äntligen träffa mina syskon efter 1 månads häktning. Det var med blandade känslor, med förtjusning och skräck. Tankarna vandrade innan och visst skulle dom förstå jag var oskyldig. När jag äntligen fick komma in i rummet sa det första som sa av tullpersonalen var att vi inte fick nämna min pojkvän eller ens prata om han eller fallet.
Mina syskon förstod att jag inte gjort något och vi försökte prata igen den tid jag varit borta. Men få träffa dom fick mig starkare och jag orkade kämpa vidare.
På julafton när prästen kom in och önskade mig God Jul så sa hon att jag var den sista hon besökte den dagen och berättade hur länge hon kunde stanna. Hon sa att hon hade nyss fått höra sån ljuvlig musik och jag förstod direkt vem som spelat för henne. Där satt vi ensam på Julafton utan varandra och våra nära.
Under dessa 43 dagar fick jag ett skadebeteende och skar mig med rakhyveln jag fick låna under duschningen som jag var tvungen lämna åter direkt efteråt. Men hur skulle man kunna skada sig själv utan att någon skulle upptäcka det vid en visitering så det enda alternativet var att skära sig vid underlivet som upprepades flera gånger i veckan under denna tiden. All smärta jag hade i mitt bröst höll på att ta ihjäl mig, skärande lättade på smärtan och ångesten. Det smärtade någon annan stans vad jag än gjorde under 24 timmar om dygnet. Detta pågick till fram till rättegången då jag förstod att min pojkvän såg detta skulle de såra honom enormt och jag ville att han skulle alltid se mig som den fina människa jag varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar