Vi hade både ett tungt bagage och 1 månad in på vårat förhållande dog en av hans bästa vänner vilket rev upp alla känslor igen. På något konstigt sätt började allt om på nytt. Jag hade just slutat drömma om när mamma dog och började nu istället se det i mitt huvud 24/7.
Det som är svårt för en själv och andra är att förstå hur sjuk man egentligen är.
Jag sprang ju runt med ett leende som jag alltid gjort medans inuti var ja så trasig, tom på all liv och ångesten som byggdes upp inom mig som jag ville bara bli kvitt.
Dagarna gick upp och ner som en bergochdalbana, även jag var världens lyckligaste med livet och min pojkvän så var jag samtidigt världens olyckligaste.
När ens humör vänder på en hundradelssekund all olycka och smärta bara vill ut men man är så rädd för att brisera muren man byggt upp för att skydda sig själv för att inte visa sig svag.
Jag hade just varit i en svacka men bestämde mig ändå för att åka och jobba den 20 november eftersom jag skulle på kurs med mina arbetskamrater och brukare den 21-22 november.
En kurs som aldrig blev av då Polisen ringde mig och bad mig komma in till stationen och det var väldigt viktig. Det första som slog mig var att min älskade pojkvän var tagen ifrån mig och nu skulle jag få hans döds besked.
Men blev intygad i bilen på väg till stationen att han levde.
Där började 6veckors helvete.
Inte mådde man bättre att höra efteråt att någon i Jokkmokk spred ryktet om att insats styrkan hade gått in under kursen med sköldar och dragna vapen. Satt handfängsel och och fört mig där ifrån.
Precis som taget ur en film, Men tyvärr kära Jokkmokks bor så gick det inte till så även ni gottade er åt det ryktet och kände er mer levande än någonsin när ni hörde denna påhittade historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar