Den långa vägen tillbaka till ett normalt liv. Del 2

Även det var tungt att mista sin pappa så var man tvungen återgå till livet spiral och rund gång. Var på den tiden jag spring vikarierade på ortens äldreboende och fick ta alla dom där skitpassen som ingen annan ville ha eller gå till dom boende som inte ordinarie personal orkade gå till. Göra ett jobb som man inte uppskattades för eller fick ett tack för. Efter 6års springande så påtalade jag att ja hade lasat in och även tjänster tillsattes blev jag utan. Till slut fick jag nog och sökte mig ett annat jobb, då kom äntligen det jag hade velat få bekräftat i 6 månader, jag hade lasa in och skulle få en tjänst på 50% men hur skulle det gå ihop och tankarna i huvudet fanns där hur orättvist jag blivit behandlad! Jag sa varken ja eller nej bara vände blad och gick vidare.

Efter ett års jobb inom en restaurang branschen fanns inte det jobbet tillgängligt längre och jag blev arbetslös men såg positivt på framtiden och var redo för att ta an mig nå nytt och var redo för flytt neråt i Sverige till mitt nya jobb och liv. Som mamma stöttade mig till 100% i.

Sen kom hösten då jag skulle bli föräldralös och dagen 8 September då min bror hade ordnat Jokkmokks första water cross tävling. Jag och Mamma ställde självklart upp som volontärer med ett stort leende på läpparna efter som vi var så grymt stolt över Johan. Konstigt nog vaknade jag upp med en stor klump i magen och sa till mamma på väg till tävlingen att nått hemsk skulle ske mamma intygade mig att vårdpersonal fanns på plats ifall olyckan skulle vara framme. Klumpen fanns där under hela tiden men när mamma föll ihop förstod jag att hennes dagar var räknade. Även med högpersonal styrka och en helikopter redo att lyfta med henne så överlevde hon inte. Kan än idag inte släppa att människor betedde sig som hungriga vargar runt ett skadat byte folket cirkulerade runt och försökte fåå insyn även jag och min bästa vän täckte med en duk för att låta ambulanspersonalen jobba ifred och min mamma skulle slippa ligga där förudmjukad. Precis som om det var någon sorts show som utspelade sig som ingen kunde missa. Men det var ingen show gott folk utan det var min mamma som var på väg att dö.

Det var dom svåraste och hårdaste orden jag någonsin sagt var när jag sa till min "lille bror" att mamma inte överlevde.

Där stod jag 25 år gammal utan varken mamma eller pappa och just varit med om det värsta som kunde ske i ens liv. Vem skulle jag nu prata med och vem skulle jag nu fråga om dom så enkla saker man egentligen redan visste men frågade mamma om bara för att det skulle bli rätt. Hon var inte bara min mamma utan även min bästa vän som alltid fanns där i vått och torrt.

Hus hade jag provat på och även försöka skaffa barn som jag mist. Då var den sorgen ingen ting i mot vad jag gick igenom just då. Utan en mormor och morfar valde jag bort den drömmen.


Del 3 kommer om några dagar.