Jag åkte in med min mamma från byn där vi bodde för att hjälpa till med tävlingen. Jag skulle stå i insläppet och mamma skulle stå i serveringen och hjälpa till.
Mamma var extra glad denna dag och var på väldigt gott humör. Jag sa till henne att jag hade dålig magkännsla och kände på mig att något skulle hända. Mamma lugnade mig och sa att det finns utbildad personal där ifall någon skulle komma till skada under tävlingen.
Efter drygt 3 timmar i insläppet och ett par hundra insläppta personer så släppte vi på inträdet.
Jag gick bort till starten för att kolla när dom tävlade. Jag hann inte mer än dit så kommer min brors flickvän springande till en av sjukvårdarna som var på plats och säger att våran mamma fallit ihop.
Det knöt sig i magen och jag förstod att den oroliga känsla jag hade på morgonen hade blivit sann. Tror aldrig jag eller min bror har sprungit så fort i hela vårat liv. När vi kom fram till serverings tältet så låg våran mamma på marken. Hon var ej kontaktbar, folk stod och tittade som om dom aldrig sett något hända förut.
Vår mamma låg där alldeles blå i ansiktet, hon höll på att dö. Alla bara stod där och såg på men ingen hade vett att vända sig bort. Jag och min bästa vän försökte skyma mamma och sjukpersonalen så gott vi kunde.
Mamma togs in till vårdcentralen för vidare flytt till Umeå. Dom ville få henne stabil innan dom kunde flyga henne vidare till Umeå.
Jag fick beskedet just när min bror höll på att kora vinnaren. Dom berättade att mamma hade dött. Luften for ur kroppen och jag föll ihop. Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag visste ej vart jag skulle ta vägen.
Jag kunde inte tro det var sant! Det var alldeles för tidigt för min mamma att vandra till andra sidan men jag vet att pappa tog emot henne med öppna armar där uppe.
Det sista min mamma gjorde innan hon somna in var att sätta sig upp och säga mitt namn innan hon föll ihop och dog.
Då miste jag inte bara min mamma utan min bästa vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar